Efternamn
För ett par dagar sedan var jag hemma hos föräldrar och då kom min pappa med pappret med bild av gården. Jag visste inte vad den var. Då berättade han att vårt efternamn Väälma (Rätt namn hos skattverket, men vi kallar för W för auto) är från en gård i Estland på 1800 talet och min pappas farfar hette Fehlmann (tyskt namn) och min farfar avskydde namnet Fehlmann för att han ville ha rent estnisk namn pga han var född i Estland och tog Väälma. Jag är så glad att vi heter inte Fehlmann för den passar absolut inte oss.
Tack vore min farfar. Tyvärr många tror att vårt efternamn är från Finland, egentligen inte!
Jag tycker det är cool att vårt efternamn är från en gård
En gård i Estland Väälma på 1800 talet
svåraste dag
Jag glömmer aldrig den dag när vi fick veta om Estonia, en onsdag morgon var det jättevacker sol skiner och blå klart himmel.
Mamma väckte mig som vanlig för att skulle åka mes taxi till skolan och vi åt frukost då hörde hon radio och sa åt mig vänta jag ska bara lyssna radio med hennes orolig och allvarlig ansikte, jag fattade inte vad det handlade om. Efter hon har hört färdig då berättade hon Det har hänt hemsk i natt, att Estonia sjönk så frågade jag direkt Någon av släkt åka med den? Hoppas inte vill inte Mamma försökte förklara att det var inte säker på och vi höll tummarna att ingen av dom åkte me båten. Jag tänkte postivit och gick ut för taxi väntade på mig, efter vi åkt då kom mamma inne och ringde det telefonen och mamma tog luren då det var farmor och berättade det är Piia och Siim som var med mamma hörde henne ledsen då förstod hon och skyndade att ringa till pappa som skulle åka till Danmark med jobbet och tur att han inte körde så långt och han fick avbröt och vände efter mamma ringt. Mamma packade och ringde och bokade flyget till Stockholm för att vara med farmor, akut.
Jag såg det var halv flagga som hängde och förstod, tänkte postivit. Och gick till klassrummet och då frågade lärare oss varför hängde flaggan halv och jag fick berätta lite. Och jag sa till klasskamrater att jag hoppas inte någon av min släkt var med. Vi hade idrott före lunch och jag skulle byta då kom min lärare inne till omklädningen och sa klä på dig så går vi ut jag förstod inte varför och vi gick till bilparkering där såg jag skolkurator, pappa och mamma röd i öga då förstod jag. Jag var rädd och orolig, de stod och pratade. De hade bråttom och skulle lämna väska som jag skulle sova hos en lärare C som vi kände längre. Jag gick tillbaka till idrott och skulle byta och börja undra vem som varit med. Då hann skolkurator och C att hindra mig att byta och jag gick med dom till kurators rum då berättade de Det är Piia och Siim som varit med jag blev chockad och hade svårt att gråta jag frågade dom Lever dom? De sa bara de var inte säker på för det är svårt och de förklarade så gott de kan. Då börja jag gråta.
Jag var hemma hos C och vi kollade mycket sambandet katastrofen och tv-text visade namn på de överlevande och jag trodde att namn bara för de som är döda då blev jag glad för jag trodde Piia och Siim levde och då berättade C mig Nej namnen är bara överlevande då mitt hjärta var helt knäckt, vi hade mycket kontakt med föräldrar och få höra vad de fick höra om de i Stockholm då var de hemma hos farmor och stöttade henne. Tv-text visar igen och igen om namn då dök Piia och Siim inte, jag ville kolla den igen o igen om jag missade deras namn men nej. Då blev jag jätteledsen.
Stämde det att de var borta och jag frågade Följde de med båten när den sjönk? Då sa C att hon vet ingenting för det tog tid att undersöka de döda folk som varit med på båten. Jag hoppades inte att de var under vattnet med båten.
Ett par dagar efter fick vi veta att Piias och Siims kropp hittat. Då var vi lite mer glada så vi kunde begrava dom än de var inne i båten på 80 meter djupt. Den period var jobbigaste för mig att gå till skolan och hade svårt att
koncentrera mig och jag grät jättemycket och hade röd i ögon hela tiden, den gjorde jävla ont. Gick till kurator ofta.
Jag var så arg på de som överlevde. Varför överlevde de, inte min faster och farbror? Det kunde de ha överlevt, där frågan frågade jag för mkt till kurator för att få svar och ville inte tro det var sant, tyvärr den tog oss ssååå hårt. Inte bara vi utan de anhöriga också som förlorade sina kära/nära.
Den söndag kom mina föräldrar hem från Stockholm och hämtade mig å sen hämtade vi min syrra som bodde hos kompis, vi orkade inte att göra något, när vi var hemma då bara vi gråta och var utmattade.
Sen begravningen först i Stockholm och sen Tallinn i Estland där vilar de i frid.
Vi var med bara i Stockholm och tog farväl Piia och Siim, kyrkan var fullt av blommor och fullt av folk som ville ta farväl.
Vi har inte med begravning i Estland för att vi orkade inte.
de båda är från oss hela familjen, en på svensk och en på estnisk
I Tallinn, de vilar i frid
De hyllar 852 offren, jättevackert! Den finns i Tallinn men jag är lite osäker om den finns oxå i Sthlm
den 13:e
Helge sover hos mig i min lgh första gång, jättekul tycker jag. Just nu sover han som en ängel
♥ Grattis min lille pojke på din dag ♥
Många tycker att den 13:e är otur dag, jag kom till världen den fredag 13:e så är det tur dag för mig :)
6 år
sedan fick jag mitt körkort, jag minns fortfarande hur härlig känsla den dag!
Jag var helt nervös och kunde inte sitta stilla i skolan men jag gjorde gott jag kan, tur att ingen märkte hur jag beteende mig. Minns den dag var det vackert vädret, blå himmel och sol skiner men svinkallt med snö, urk.
Jag träffade vägverkete-kille som skulle åka med mig i uppkörning, han verkade trevlig. Jag kollade allt i bilen och sen börja körde, nervös som fan..Jag höll mig lugnt. Körde runt och var på väg tillbaka till vägverket och jag trodde jag misslyckades för jag körde LITE fel men tur att jag tänkte klart. När vi stannade på parkering och han såg på mig och sen började han log å skrattade och sa grattis så blev jag överlycklig! Då var det en torsdag, nästa dag skulle jag åka hem till skåne och jag lät bli att sms till mina föräldrar och jag klarade.
På resan hem då var jag nervös och sen träffade jag pappa som skulle hämta mig och jag försökte hålla mask men det gick inte då började han misstänksam och frågade om jag fick körkortet och jag sa bara JJAAA, fan oxå kunde säga nej föratt försökte ljuga honom men det gick tyvärr inte och då blev han jätteglad och jag bad honom att inte berätta för mamma. Vi åkte och hämtade min syrra och åkte hem då kom mamma och Helge till oss och säger hej och kram. Jag var helt nervös och pappa höll tyst så gott han kunde och min syrra visste inte. Några minuter frågade jag mamma om jag kunde låna hennes bilnyckel och hon tänkte inte klart och sa bara va va sen började hon förstå och blev jätteglad. Min syrra fattar lite senare, då ville hon följde med mig när jag körde runt.
Jag kunde inte glömma den dag, en av de bästa i mitt liv
Ibland
saknar dom otrolig mkt.
Hugo - jag önskar att du kom tillbaka till oss, tur att jag har ärr från dig som minne
Helge - jag kan inte leva utan dig